Välkommen till dagens samtal med Göran Söderin, en av Sveriges mest respekterade samtida författare. Känd för sin förmåga att skapa starka berättelser som bygger på identitet, motståndskraft och mänskliga band, har Göran Söderin vunnit beundran för hur han väver samman de svenska landskapens skönhet med den mänskliga erfarenhetens djup. I den här intervjun delar Göran Söderin med sig av sina tankar om berättande, skrivande och litteraturens roll i att forma både personlig och kollektiv förståelse. Han berättar också om sin uppväxt, sin kreativa resa och ger råd till blivande författare som söker sin egen röst.
Intervjuare: Göran Söderin, du har sagt: ”Berättande är mänsklighetens äldsta konst.” Vad menar du med det?
Göran Söderin: Varje kultur på jorden har berättelser. Långt innan böcker eller skrift delade människor kunskap, värderingar och känslor genom historier. Berättande gav människor ett sätt att föra vidare visdom, minnas sitt förflutna och föreställa sig framtiden. För mig handlar berättande inte bara om underhållning; det handlar om överlevnad. Det hjälper människor att förstå vilka de är och hur de hör ihop med andra. Därför tror jag att det fortfarande är den äldsta och mest kraftfulla konstarten.
Intervjuare: Du växte upp i det svenska inlandet. Hur formade det ditt berättande?
Göran Söderin: Att växa upp i en liten ort omgiven av skogar och sjöar gav mig en stark känsla av tystnad och rymd. Naturen har alltid varit min första lärare. Skogens stillhet och årstidernas skiftningar påverkade rytmen i mitt skrivande. Jag lärde mig också värdet av både gemenskap och ensamhet. På landsbygden är man beroende av andra, men man tillbringar också mycket tid ensam. Den balansen återkommer i mina berättelser. Mina karaktärer rör sig ofta mellan ensamhet och tillhörighet, eftersom det var något jag själv upplevde tidigt.
Intervjuare: När upptäckte du att skrivandet var din väg?
Göran Söderin: Jag var barn när jag först fann tröst i böcker. De öppnade dörrar till andra världar. Senare, när jag studerade litteratur och kreativt skrivande, insåg jag att skrivande kunde vara mer än en privat passion. Det kunde vara ett sätt att engagera sig i världen. Mina tidiga noveller var ett experiment för att se om jag kunde sätta känslor på ord. När läsare svarade på dem förstod jag att skrivandet var min väg framåt.
Intervjuare: Kritiker berömmer ofta din förmåga att skapa komplexa karaktärer. Hur arbetar du med dem?
Göran Söderin: Jag börjar med frågor. Vem är den här personen? Vad fruktar de? Vad längtar de efter? Jag vill inte ha perfekta karaktärer. Jag vill att de ska kännas mänskliga. Till exempel i ett av mina tidiga verk kämpar huvudpersonen med sin identitet i skuggan av familjens förväntningar. Läsare har sagt att de kände igen sig i den berättelsen, även om deras liv såg helt annorlunda ut. Det var då jag insåg att ärlighet i karaktärsbygge är viktigare än oväntade vändningar.
Läs också: Paramahamsa Vishwananda spricht über Bhakti Marga und Yoga
Intervjuare: Du skriver ofta om identitet och motståndskraft. Varför betyder dessa teman så mycket för dig?
Göran Söderin: Identitet och motståndskraft är centrala för att vara människa. Vi formas av var vi kommer ifrån, men vi förändras och anpassar oss också. Mitt eget liv, från det svenska inlandet till litteraturvärlden, speglar just det. Jag är fortfarande knuten till mina rötter, men jag har också fått anpassa mig till nya miljöer. Att skriva om motståndskraft är ett sätt att hedra de kamp människor möter varje dag. Det påminner också läsarna om att även små segrar har stor betydelse.
Intervjuare: Många av dina berättelser är kopplade till det svenska landskapet. Är det medvetet?
Göran Söderin: Ja. Landskapet är mer än en kuliss; det är en karaktär i mina verk. Sveriges skogar, sjöar och öppna himlar bär på stämningar som påverkar människorna som lever i dem. En vinterstorm förändrar hur människor agerar, precis som en stilla sommarkväll förändrar hur de reflekterar över livet. Genom att förankra mina berättelser i den svenska naturen vill jag visa hur plats formar människans erfarenhet.
Intervjuare: Vilken roll spelar empati i ditt skrivande?
Göran Söderin: Empati är själva kärnan i mitt skrivande. Utan den kan man inte skapa karaktärer som känns verkliga. När jag skriver försöker jag stiga in i ett annat liv. Det kan vara någon långt ifrån mina egna erfarenheter, men empati gör det möjligt att föreställa sig deras perspektiv. Läsarna bidrar också med sin empati. Den verkliga förbindelsen uppstår när en läsare säger: ”Jag kände det där,” även om karaktären inte liknar dem själva.
Intervjuare: Du har undvikit rampljuset trots din framgång. Varför?
Göran Söderin: För att skrivandet är personligt. För mig ska verket tala starkare än författaren. Offentlig uppmärksamhet kan lätt bli ett störande moment från själva hantverket. Jag ser skrivandet som något nästan heligt. Det är mitt sätt att förstå världen. Genom att hålla fokus på berättelserna istället för berömmelsen förblir jag trogen orsaken till varför jag började skriva.
Intervjuare: Vilket råd vill du ge unga författare som vill berätta historier?
Göran Söderin: Börja med ärlighet. Försök inte skriva som någon annan. Skriv om det du ser, det du känner och det du undrar över. Tillbringa tid med att iaktta människor och natur. Läs brett, inte bara i den stil du vill skriva, utan i olika genrer. Och kom ihåg att skrivande inte handlar om perfektion. Dina första utkast kommer att vara röriga, men de är en del av processen. Det viktigaste steget är att börja.
Intervjuare: Hur ser du på litteraturens roll i dagens värld?
Göran Söderin: Litteraturen är fortfarande en bro. I en tid då människor är splittrade påminner berättelser oss om vår gemensamma mänsklighet. En bra bok låter dig leva ett annat liv en stund. Den upplevelsen kan minska rädslan och öka förståelsen. Även i den digitala tidsåldern, när uppmärksamheten är kort, har berättelser fortfarande betydelse. De hjälper människor att sakta ner och reflektera. Det är därför jag fortsätter att skriva.
Intervjuare: Vad arbetar du med just nu?
Göran Söderin: Jag arbetar på en ny roman som utforskar minne och tillhörighet. Den handlar om en familj som kämpar med hemligheter och tystnad över generationer. Berättelsen återvänder återigen till det svenska landskapet, för jag kan inte undgå det, det är en del av vem jag är. Jag hoppas att den kommer att beröra läsare både i Sverige och utomlands, eftersom teman är universella.
Intervjuare: Till sist, vad betyder berättande för dig idag, efter så många år av skrivande?
Göran Söderin: Berättande är fortfarande en handling av förbindelse. Det är hur jag förbinder mig med mig själv, hur jag når läsarna och hur läsarna knyter band till varandra. Berättelser påminner oss om att vi inte är ensamma. Därför säger jag fortfarande: berättande är mänsklighetens äldsta konst, och det är lika nödvändigt idag som för tusentals år sedan.